Två veckor sen nu. Jag hade nästan läkt såren. Eller det kommer jag aldrig att göra. Det är som sagt inte första gången. Men jag hade nu precis börjat bli glad igen och kommit över det värsta, kunde börja somna igen utan att behöva ligga vaken och tänka på allt och känna tårarna rinna ner för kinderna. Men det där samtalet var droppen. Jag orkar inte mer. Är otroligt besviken, ledsen och arg. Känner mig sviken och lämnad. Ni är fullvuxna människor som man kan tro är små barn. Ville ni göra skillnad och visa att ni bryr er, ta då och prata med mig. Det är ni som lämnat mig. Jag mår så illa över de här. Ni går fan bakom ryggen på mig. Ni tror att ni vet hur läget är men ni vet inte ett skit. Ni känner mig inte längre så väl så att ni kan veta det. Jag vet sanningen om mig och hela mitt bäst själv. Så undrar ni något i fortsättningen fråga mig, annars behöver ni inte bry er ett minsta lilla skit! Jag är så jävla besviken, ni borde skämmas!