Tänk när man ar liten.. Inga problem eller bekymmer! Allt var så lätt. Man tog dagen som den kom. Men var kompis med alla och allt var så roligt. Nu är de inte så längre. Varje dag stöter man på nya problem. Vissa går att lösa, men andra hänger sig kvar länge, ibland för alltid. Kompisarna man var med som mest när man var liten förändras och blir till en helt annan person. Man saknar den man var med som mest. Men man växer ifrån varandra. Olika intressen, olika värderingar. Dom som varit precis likadana och gillat samma saker blir helt plötsligt dom mest olika personerna! Och man märker inte att man glider isär förens den dagen de är försent. Det allra jobbigaste är att ta alla svåra beslut. Tänk om man ångrar sig och om man gör fel? När man var liten var de bara att gå till mamma och be hon lösa allt. Nu kan man gå till sin mamma, men hon kan bara vara ens stöd och ge tips på vägen. Just nu vet jag inte hur jag ska göra? Är de värt att offra en del om de finns en chans att jag kan vinna en större del?